Uppskatta stunden

Text: Tiina Suomalainen • Bilder: Riikka Hurri

När Raija Lindberg blev nykter, grundade hon ett behandlingshem för kvinnliga missbrukare. Både tillfrisknandet från alkoholberoendet och sjukdomen MS har fått henne att växa.

I Tohmajärvi, en bit utanför tätorten, finns en grupp byggnader i änden av en björkallé. l den här miljön verkar Finlands enda rehabiliteringsinrättning för kvinnliga missbrukare, behandlingshemmet Tuhkimo (Askungen).

Ända sedan början har Tuhkimo drivits av en av dess grundare, Raija Lindberg. Efter att Raija själv blivit nykter, började hon drömma om en vårdplats för kvinnor.

Raija lever fortfarande sin dröm.

– Vi upplever att vi lyckats varje dag när vi får en klient att inse att det är möjligt att göra en förändring. Det här arbetet måste göras med hjärtat. För mig – och alla våra anställda – är det här mer än ett jobb. Det är en livsstil.

Bottenkänning och nykterhet
Raijas eget alkoholberoende började gro redan under de tidiga tonåren. Första gången hon drack sig full visste hon att det här var hennes grej. Alkoholen gjorde den blyga och försiktiga flickan från Tohmajärvi till en modig våghals.

– När jag blev mamma som 17-åring avbröts mitt alkoholbruk, men när barnet blev lite äldre fortsatte jag där jag hade slutat. Ända från början skiljde sig mitt drickande från andras. Jag drack alltid för mycket och hittade på galna saker.

Efter separationen blev Raija ensam med sin son. Beroendet hade kommit till den punkten att Raija drack när som helst det var möjligt. Skammen och skuldkänslorna dolde hon genom att klanderfritt sköta sitt arbete som socialhandledare.

När Raija en morgon kom hem från att ha varit ute och supit, sa hennes 16-årige son att gör aldrig så här mot mig igen. Det fick henne att vakna till – men inte tillräckligt. Det som ännu krävdes var Raijas systrar, som meddelade att de inte orkade med fler svindlerier och lögner.

– Som tur var fick jag genast komma till Kalliola-kliniken för att få vård. I början av rehabiliteringen funderade jag på varför det skulle löna sig att bli nykter när jag hade enorma utsökningsskulder som väntade. Jag fick emellertid kraft från kamratberättelser. Jag tänkte att om de har klarat det, så kan jag också.

Under den månadslånga behandlingsperioden insåg Raija att alkoholberoende är en sjukdom.

– Jag insåg också att jag själv måste ta ansvar för mitt tillfrisknande. Alkoholen fick stå åt sidan och jag har inte tagit ett återfall sedan dess.

Redan 17 år med Tuhkimo
När Raija hade kommit hem från Kalliola fick hon en annan nykter alkoholist, Saara Ketolainen, som sin stödperson.

– När jag pratade med Saara i telefon första gången och hörde hennes hesa röst, tänkte jag att hon var en kvinna som blivit hårt prövad i livet. Men till mötet kom en slank skönhet, som var klädd i en härlig blommig overall, minns Raija leende.

Raija, Saara och några andra beslöt sig för att samla ihop sina krafter och grunda ett behandlingshem för bara kvinnliga missbrukare.

– Kvinnor behöver ett eget ställe där man på ett heltäckande sätt tar hänsyn till deras behov. På blandade enheter är det lätt hänt att kvinnorna börjar ta hand om männen och blir förtjusta i dem, vilket stör tillfrisknandet. Ofta har missbrukande kvinnor även upplevt sexuellt utnyttjande och våld.

Behandlingshemmet Tuhkimo öppnade sina dörrar år 2002. De första tio åren verkade det i Eno, innan det flyttade till Tohmajärvi.

Nuförtiden har Tuhkimo 14 platser. Klienterna som kommer från olika håll i Finland är mammor, mor- och farmödrar, systrar, döttrar och makar. De har blivit beroende av alkohol, droger, mediciner eller en blandning av dem alla. Personalen består av totalt 12 personer. Saara, som en gång i tiden var klädd i den härliga blommiga overallen, är fortfarande Raijas vän och samarbetspartner. Saara arbetar som sexualterapeut och Tuhkimo köper in hennes tjänster.

Diagnosen var sist och slutligen ingen katastrof
Raija var 34 år när hon blev nykter. Ett år senare insjuknade hon i synnervsinflammation. Det tog dock några år till innan hon fick en diagnos.

– Först tänkte jag att det här är en katastrof. Min uppfattning påverkades av att jag under studietiden hade vårdat en ung kvinna med MS som inte kunde acceptera sin sjukdom. Jag hade som vana att be böner om att ge mig vad som helst, men inte MS eller stomi.

Även här hjälpte kamratberättelserna. Och vännen som, när Raija klagade om sitt öde, utbrast att om det gör det lättare för dig så går vi och köper den där rullstolen direkt.

Någon rullstol har Raija inte behövt. Interferonbehandling har visat sig vara effektiv och hon har kommit undan lindrigare än många andra.

– Jag är trött, har domningar och balans-problem. Jag har lärt mig att leva med symptomen, eftersom de har funnits där så länge.

Raija skrämdes inte av tanken att bli företagare efter MS-diagnosen. Tvärtom funderade hon på om någon ens skulle anställa en kroniskt sjuk människa.

Ett livslångt växande

Tillsammans med sin företagspartner Anne-Mari Myller har Raija en ovanlig arbetsdag. Den börjar klockan ett på eftermiddagen och fortsätter till nästa eftermiddag klockan tre.

– När jag kommer hem orkar jag inte göra något alls den kvällen och jag sover till långt in på nästa dag. Jag märker nog att tröttheten har ökat med åldern.

Kraft får Raija från att umgås med sina barnbarn, promenera med hunden och läsa.

Raija säger att en tillfrisknad missbrukare aldrig kan glömma varifrån hon har kommit, utan man måste arbeta med sig själv hela tiden. Raija går fortfarande regelbundet till AA-klubben för att ta hand om sig själv och ge hopp åt andra.

Tillfrisknandet är att växa som människa. Det samma gäller livet med MS.

– En alkoholistpersonlighet vill förutse och säkerställa. Hon kan inte leva i stunden, utan hon lever alltid i framtiden eller det förflutna. I och med MS-sjukdomen har jag lärt mig att leva mer i stunden. Man kan aldrig veta vad som händer imorgon.

Logo