”Ungdomen blev inte förstörd”

Maiju VälitaloMaijus historia

Text: Mari Vehmanen

”Första gången mina konstiga ledsmärtor undersöktes var jag 10–11 år. Läkarna var rådlösa och konstaterade att jag i alla fall inte lider av reumatism. Så symptomen fick ingen förklaring.

Till slut kraschade mitt mående i 16-årsåldern. Jag sov över hos en kompis och på kvällen spelade vi dansspel på PlayStation. På morgonen när jag vaknade var mina ben bortdomnade. Min första tanke var att jag nog bara hade hoppat omkring för ivrigt när jag spelade.

Några dagar senare började urinläckagen. Det var förstås redan ett rätt så skrämmande symptom. På något sätt hade jag en aning om vad det kunde vara fråga om. Jag studerade då till närvårdare och vi hade pratat om MS på lektionerna. Jag skickade ett sms till mamma om att jag troligtvis hade insjuknat i MS och att jag var tvungen att åka direkt till sjukhuset.

Jag hade tur för jag fick snabbt komma till neurologisk undersökning. När jag berättade att jag misstänkte MS, försökte man uppmuntra mig och sa att det inte lönar sig att genast tänka det värsta.

Det tog bara ett par månader innan diagnosen fastställdes. Under den tiden försämrades min kondition så mycket att jag var tvungen att avbryta studierna på grund av trötthet. Jag ville bara sova och sova.

Jag glömmer aldrig hur mamma och jag gick till neurologens mottagning för att så att säga höra min dom. Läkaren visade placken på magnetbilderna och fastställde MS-diagnosen. Jag själv var förvånansvärt lugn. Mamma däremot tog det hårdare.

Den första tidens värsta utmattning har som tur är lättat. De mest framträdande kognitiva symptomen är en viss rastlöshet och brist på koncentrationsförmåga: jag har ständigt lite av en känsla att jag borde vara på väg någonstans.

Mitt vänstra ben har blivit slappt. Det börjar släpa efter när jag gått mindre än en kilometer. Men jag bryr mig inte om det, utan haltar helt öppet vidare.

Den största förändringen som sjukdomen har orsakat var att jag var tvungen att ge upp mina studie- och yrkesplaner. Jag hade först tänkt bli närvårdare och sedan studera vidare till barnmorska. Det skulle ändå ha varit ett för tungt arbete fysiskt.

En ny inriktning har inte riktigt blivit klar än. För tillfället väntar jag på att den medicinering som jag precis har börjat med ska börja verka. Det skulle vara härligt att få studera inom en intressant bransch igen. Jag saknar struktur och tidtabeller i mitt liv.

Det finns många saker som ger mig glädje. Familj och vänner har stannat vid min sida. De ger mig kraft när måendet inte är det bästa.

I Facebook-gruppen MS-junnut har jag hittat andra personer som insjuknat som barn eller unga att prata med. Det är kul att diskutera när alla har likadana upplevelser.

Själv har jag redan från början varit till och med överraskande okej med sjukdomen. Jag har aldrig svurit över varför detta hände just mig. För det mesta kan jag koncentrera mig på livets goda sidor och allt det som fortfarande är möjligt.

Jag vill inte heller bli bemött i första hand utifrån min sjukdom. Jag kan be om hjälp när det behövs.

Ibland har jag förstås dåliga dagar. Då ger jag mig själv lov att gråta och vara ledsen en stund, men sen kör jag på igen. Jag funderar inte på hur sjukdomen fortskrider under exempelvis de följande tio åren. Ingen vet ju säkert vad framtiden för med sig.

Till andra som insjuknat i MS som unga skulle jag vilja säga att det här inte är världens undergång. Även om jag själv var tvungen att lämna mina dåvarande studier, har jag kunnat gå och komma tillräckligt mycket. Sjukdomen har verkligen inte förstört min ungdom.

Och mina föräldrar behöver inte skuldbelägga sig själva för någonting. MS är ingens fel. I stället för att bekymra sig lönar det sig att koncentrera sig på att stötta sitt barn.”

Maiju Välitalo, 24
Kemi

Logo