”Till sist hittar man sin egen väg”

Niko MäkinenNikos historia

Text: Mari Vehmanen

Symptomen började i 14-årsåldern, i slutet på sjuan. Plötsligt började jag bli väldigt yr. Mamma tog mig till Barnkliniken och där låg jag sen och blev undersökt i två månader.

Ett par dagar efter att vi kommit till sjukhuset blev min vänstra sida förlamad. Det var en rejäl chock för alla. Mamma blev skrämd och krävde att nu måste ni fixa ungen.

Jag kommer inte ihåg att rädsla skulle ha varit min främsta känsla. Snarare irriterade hela situationen mig jättemycket. Jag kunde inte tro att jag i min ålder verkligen satt i rullstol.

Vid något skede började läkarna misstänka MS, även om man till exempel också övervägde borreliainfektion som orsakas av fästingbett. Jag fick kortisonbehandling och mitt mående förbättrades gradvis. Vänstra handen förblev dock lite darrig och har fortsatt att vara det sedan dess.

Därpå följande höst kunde jag fortsätta skolan som vanligt. Insjuknandet förbättrade egentligen inte min situation eftersom jag hade varit mobbad redan tidigare. Jag var liten och uppenbarligen ett lätt mål att reta. Mobbningen tog inte slut förrän mina två storebröder tog ett litet snack med plågoandarna.

Man kan säga att min självkänsla kraschade på grund av insjuknandet. Jag kunde stärka upp den igen först i vuxen ålder. På den tiden fanns det ingen samtalshjälp för oss med MS.

Jag minns dock ett par underbara lärare som kom och hälsade på mig på sjukhuset och även stöttade på andra sätt.

Jag började få kompisar när jag blev intresserad av informationsteknik på allvar. Jag var med i de kretsarna när internet kom till Finland på 1980-talet. Där spelade min sjukdom ingen roll.

Efter gymnasiet började jag studera arkeologi vid universitetet. Jag var dock tvungen att ge upp min första yrkesdröm när synen började försämras på grund av starr. Mina ögon opererades senare och nuförtiden ser jag riktigt bra.

Till slut blev jag frilansjournalist och jag har trivts i den branschen. För tillfället studerar jag dessutom grafisk formgivning.

Jag har också fått kamratstöd. För ungefär fem år sedan lärde jag känna några personer som uppmanade mig att bli medlem i den lokala neuroföreningen. Först tänkte jag att jag inte orkar hålla på och prata om den här sjukdomen hela tiden. Jag besökte ändå en grupp och märkte att det faktiskt var trevligt att vara med på träffar och utflykter.

För närvarande har jag ingen medicinering. Sjukdomen yttrar sig närmast som darrningar och svaghet i vänstra handen och ibland som lite svårigheter med balansen.

Till andra som insjuknat i MS som unga skulle jag vilja säga lite klichéaktigt att det ordnar sig. Visst är det här en jobbig sjukdom, men man lär sig att leva med den. Även om insjuknandet kan få tankarna att snurra en stund, så hittar man nog sin egen väg.

Det är onödigt att låta sig skrämmas av utomstående. Jag kommer väl ihåg en sjukskötare som berättade för mig när jag var 14 år att jag troligtvis skulle dö ung. Men här är jag fortfarande.

När jag var som allra svagast i början av min sjukdom, var beklagande vuxna det mest irriterande jag visste. Vad är det som har hänt med stackars dig, kunde även helt okända personer komma fram och fråga.

Själv försöker jag ta en dag i taget. Det finns ingen mening med att älta sjukdomen.

Niko Mäkinen, 49
Helsingfors

Logo